Maskrosmamma
- att modigt sträcka sig efter sina drömmar
Begreppet Maskrosbarn är idag relativt välkänt: ”Maskrosbarn är barn som har det svårt hemma men som klarar sig ändå”, som det står på Wikipedia.
Med hjälp av kreativitet, en enorm livskraft och förmåga att suga näring ur den allra magraste mark tar man sig vidare, utan att bli den missbrukare eller uteliggare som man enligt den psykologiska sakkunskapen borde ha blivit när man inte fått det man inte fått, av kärlek, omtanke och bekräftelse.
Och sen, plötsligt, står maskrosbarnet där och ska vara förälder själv. Fortfarande utan att ha fått allt det där som föräldraskapet går ut på att föra vidare. Utan något exempel att följa, bara en massa exempel att inte följa.
Men att veta vad man inte ska göra är inte detsamma som att veta vad man ska göra. Många människor väljer också omedvetet en partner som påminner om föräldrarna, maskrosbarn är dessvärre inga undantag.
Jorå såatt. Bara att sätta igång. Försöka vara den förälder man skulle ha velat ha. Försöka ge sina barn det man själv inte fått, inte erfarit och mest bara kunnat fantisera om. Försöka tänka ut hur man gör, bryta ny mark i varenda situation som uppkommer.
Med hjälp av den där sedan länge uppövade kreativiteten, livskraften och förmågan att se det vackra, roliga och lärorika i de till synes mest hopplösa situationer, verkar faktiskt både jag själv och mina barn på något sätt ha tagit oss (i stort sett helskinnade) igenom, såhär långt.
Just nu är det lugnt, faktiskt. Och jag förundras över dessa älskade barn. Dessa ljuvliga, vackra, modiga varelser som haft uppdraget att växa upp här med mig.
Deras självklarhet. De verkar tro att de är sedda och älskade. Att de har rätt att finnas till precis som de är. De verkar utgå ifrån att de är omtyckta av andra människor, de finner saker i världen att intressera sig för, de säger nej när de menar nej och ja när de menar ja. Min tacksamhet är… fullkomligt överväldigande.
Jag har inte alltid trott att det skulle bli så, kan jag säga. Inte när jag dödstrött och förtvivlad släpat hem gallskrikande, käbblande, bajsiga och/eller lerindränkta personer från lekparker och pulkabackar och undrat vad det är för fel på mig. Inte när jag för andra veckan i rad misslyckats med att få barnet att berätta för mig det som Fröken med allvarlig min anmodat mig att Tala med barnet om. Inte när ett av barnen i förtvivlan gav sig på och slog sina syskon i samband med skilsmässan från deras tidvis våldsbenägna far. Inte när ett av barnen började skära sig och vi satt på sjukhuset en hel natt svävande mellan liv och död. Inte när det var som värst, när jag hade fått in maten i ugnen, låg på golvet framför spisen och grät och var så slut att jag inte klarade att resa mig för att ta ut den…
Då trodde jag inte att jag skulle få uppleva det som kom sedan: glädjen, gemenskapen, det ömsesidiga främjandet, respekten… – kärlek. Det trodde jag inte. Men det fick jag. Man kan det.
Om vägen dit vill jag berätta.