När mamma var liten
- ett musikaliskt porträttprogram om Astrid Lindgren
Jag minns hur jag som liten satt som klistrad vid TVn när det var Pippi Långstrump. Hur Karlsson på taket kom flygande hängande i en vajer/linbana uppspänd över salongen på Svenska teatern i Helsingfors när min lillebror var liten. Hur jag satt i sängen med mina egna barn och läste Madicken. Och kvällarna på demensboendet, när vi samlades för att läsa högt ur Emil i Lönneberga, och rastlöshet och oro förbyttes i frid, skratt och gemenskap.
Och jag glömmer aldrig hur jag med tårarna rinnande hänvisade till Mio min Mio i avskedsbrevet när jag efter många års fruktlösa försök till förändring gav upp hoppet om en kärleksfull familj och bröt upp:
Det hjälper inte att man vet att riddar Kato innerst inne är en fången fågel – sålänge han gör som han gör så lever ändå alla i Döda Skogen i ständig, förlamande, invalidiserande skräck.
Jag älskar Astrid Lindgrens sånger. Jag älskar hennes berättelser, hennes människosyn, hennes uppfinningsrikedom, hennes mod. Det har varit jättespännande att få sätta sig in i hennes levnadshistoria, verkligheten bakom gestalterna, hennes sorger och glädjeämnen, hennes djupt kärleksfulla, konstruktiva väg genom livet. Och jag blir alldeles lycklig varje gång jag får chansen att sjunga hennes sånger. Sällan har jag träffat på en människa med ett sådant Ljus omkring sig!
Hör nu på, govänner, så ska jag för er berätta!
≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈