Livets värde och livets pris
- om konsten att finna Lyckan på cykel till Järvafältet
istället för på planet till Bahamas
Ensamstående trebarnsmor. Deltidsarbetande vårdbiträde. Nedskärningar.
Reklamskyltar med lyckligt leende familjer på solbelysta sandstränder.
Fyrfärgsbroschyrer på glassigt papper om mänskliga rättigheter och framtidens boende.
Skyddsnät som brast, löften som sveks. Mera nedskärningar.
Om att odla sin själ mitt i allt detta, vill jag tala. Om att behålla sin mänsklighet och värme. Om själva odlingsarbetet: att rensa ut uppgivenhet, bitterhet och avund, kompostera skiten så att Gud kan förvandla den till näring, gödsla och vattna. Och om de ömtåliga plantorna som på så sätt kan växa och till slut frodas: glädjeplantorna, samhörighetsplantorna, påhittighetsplantorna.
Jag vill initiera ett samtal om vårt konsumtionssamhälle som vill få oss att tro att Ekonomisk Tillväxt är svaret på varje fråga, att allt kan (och måste) göras snabbare, mera och bättre, och att vi skulle vara lyckliga om vi bara (som grannen) ägde lite mer, kunde köpa det här eller åka dit.
Om klyftorna som vidgas, om dem som har och dem som inte har. Om en kultur som gärna berättar om rikedom, krig och framgångar men inte så mycket om det oglamorösa odlingsarbete som får bedrivas av krigets förlorare.
Fast framför allt vill jag tala om den kunskap om det Verkligt Viktiga som står att finna för den som får gåvan att tvingas leta. Om de fantastiska möjligheterna för den som inte har så mycket fasader att putsa på och prylar att släpa på. Om den gemenskap som föds när människor På Riktigt behöver varandra. Och jag vill tala om
de fattigas viktiga uppgift som exempel och förebilder, nu när vår planet snart inte längre klarar av mer tillväxt, effektivitet och flygresor.