MedMänniska Utan Titel
- vad är det?
På den här sidan vill jag försöka beskriva den uppgift jag tycker det verkar som att jag har fått här i världen. Varför jag gör det jag gör. Kanske någon känner igen sig, och på så sätt kan uppleva sig mindre ensam. Kanske det kan inspirera någon att finna modet att söka sin egen uppgift, och att ta den på allvar. Och kanske kan det väcka någons nyfikenhet, visa på ett möjligt sätt att tänka kring sitt eget liv.
Själv förbjöd jag mig länge att tänka i de här banorna. MAN kan nämligen inte tänka så, det fattar ju vem som helst. Det är ju helt flummigt, och förresten är det förmätet, och dessutom patetiskt. Att det där skulle vara nåt att ta på allvar - hur vet man det? har jag på goda grunder frågat mig. Tio år senare får jag helt enkelt svara: MAN vet inte. Mitt hjärta sa mig det, bara. Och jag har bestämt att se vad som händer om jag väljer att lyssna.
* * *
För många år sedan, under en turbulent tid i mitt liv, gick jag i terapi. Det var meningen att jag skulle bli klar över min riktning och syfte i livet. En natt drömde jag. Om en skylt. En skylt av vit kartong, med träskaft. Med min livsuppgift, skriven med stora bokstäver i blå tusch.
Det var en skylt jag kände igen. Det var såhär: när jag gick i gymnasiet fanns det en tradition som jag hade oerhört svårt för. I februari slutade skolarbetet för dem som gick i tredje klass (resten av terminen var de hemma och förberedde sig inför studentexamen). De som därmed blev äldst i skolan, åk 2, firade denna dag genom att gå runt och spruta ner de yngre eleverna med vatten, och därefter skrikande och skrålande åka på lastbilsflak genom staden.
Jag avskydde den här traditionen av hela mitt hjärta. Jag tycker det är en kränkning och inte en rolig grej att spruta vatten i ansiktet på folk utan att fråga. När jag själv gick i ettan hade jag dessutom precis brutit armen och fick gipset förstört.
När jag så gick i tvåan och den här dagen närmade sig befann jag mig i ett dilemma. Alla andra verkade tycka att det var jättekul, nu skulle de ge igen. Jag var ung och rädd och ville absolut inte sticka ut, men jag kunde bara inte förmå mig att delta i detta. Till slut kom jag på vad jag trodde var en bra och rolig lösning: jag förfärdigade en skylt i vit kartong med träskaft där jag skrev med stora blå bokstäver:
JAG ÄR
VATTENVÄGRARE
Jag hade tänkt att den här skylten skulle vara rolig. Att den skulle hjälpa mig att slippa förstöra för andra människor, utan att rikta kritik mot alla dessa som tyckte det var så roligt. Så blev det inte. Det var ingen som skrattade. Ingen som yttrade ett enda ord om min skylt. Istället blev det mycket tyst omkring mig. Jag skämdes. Skämdes så jag ville dö. Inte så att jag ångrade mig, det kunde jag inte, jag hade inte kunnat förmå mig att delta i sprutandet. Jag bara önskade att jag hade sluppit finnas. Jag, den omöjliga. På flaket efteråt slängde jag skylten i en solkig snödriva på en mörk bakgata.
Det är så sorgligt. Idag tycker jag att det jag gjorde var otroligt modigt, och vackert. Det är så sorgligt att det inte fanns någon enda människa som delade den synen där jag växte upp. Åtminstone ingen som vågade säga något.
* * *
Den skylten var det, som nu, tjugo år senare, återkom i min dröm. Jag stirrade på skylten och visste att detta var det som var min livsuppgift. Med stora blå bokstäver stod det textat:
SPRIDA
GLÄDJE OCH KÄRLEK
Jag vaknade svettig av ångest. En sådan livsuppgift kan man ju inte ha! Jag kan i alla fall inte det. Jag vågar inte! Jag vill inte hålla på med såna där skyltar, jag vill ju bara vara som alla andra!!!!!
Men trots mina protester började den här livsuppgiften att ta mitt liv i besittning. Jag skrev saker och människor kände igen sig, gjorde nya insikter, bad mig skriva mer. Jag sjöng, och människor skrattade, grät, förundrades. Människor påstod att de blev glada i min närhet, att de kände sig väl till mods, accepterade. Till slut började jag motvilligt identifiera mig med den här livsuppgiften. Sådär liksom, OK då, hur skulle livet kunna se ut om det var sant, om det På Riktigt var det som var min uppgift. Jag har funnit att en sådan utgångspunkt i grunden förändrat mitt liv. Det har krävt mycket mod, men det har steg för steg lett mig till just ett sådant liv som jag alltid har önskat mig.
* * *
Sen är det en annan sak. Allt det svarta jag gått igenom. Dysfunktionell uppväxtfamilj, övergrepp, mobbning, utfrysning, två destruktiva skilsmässor, utbrändhet, förlamande isande ensamhet, total yttersta förtvivlan. När jag stod i duschen och skrek: Gud, låt det åtminstone vara någon mening med den här smärtan!
Då snubblade jag över ett begrepp som plötsligt stod där framför mig som ett tänt stearinljus: Wounded Healer. Det har kommit igen och igen genom åren, nu senast hittade jag följande filmklipp:
Wounded Healer. Allas vår möjlighet att göra om de svåra upplevelserna till visdom, vidsynthet, medkänsla. Att bära vittnesbörd om att det inte är kört. Om att livet kan vara gott, också för den som blivit kvaddad. Det tror jag är en av de saker som just jag har i uppgift att bidra med här i världen.
Och kolla här:
Med bävan insåg jag: Det är det här som är jag. Jag kan inte hjälpa det, det är bara så det är. World Server.
Med bävan. För hur lever man det, i en värld totalt besatt av pengar, prylar och tidsvinster? Vad skriver man då, när Försäkringskassan undrar vad man sysslar med? Om jag skrev som det var, då skulle jag förmodligen bli betraktad antingen som fullkomligt kokos eller som någon som låtas va nåt. Å andra sidan vore det ju inte mer hedervärt att gå runt och låtsas vara någon som jag inte är, bara för att ingen ska tro att jag är konstig och uppblåst…
Nä. Nu får det vara slut med att slänga skyltar i solkiga snödrivor. Nu ska jag plocka upp min blåa skylt, haka den på min grind, börja stå för vem jag är och bjuda in dem som tycker det verkar spännande. Inte för några himmelska pluspoäng eller för att verka vara något i någons ögon, utan bara för att det är det roligaste, meningsfullaste och underbaraste jag vet, att ödmjukt ställa mig i Kärlekens tjänst, att öva, praktisera och sprida glädje och kärlek, att bidra till frid på jorden och åt människorna en god vilja.
- Vaddå, ska du liksom gå omkring här som nån jävla Jesus då eller nåt?, undrar min Inre Domare misstroget.
Nån jävla Jesus? Jag vet inte. Jag vet faktiskt inte.
Jesus. Guds barn. Är vi inte alla det?