Välkommen till demensvården!
- det vackraste arbete man kan ha
Dom säger att det är så sorgligt. Att det är så synd om dom dementa, att man önskar ingen att behöva sluta livet så.
Dom säger att det är helt bortkastat, det man gör, det är ju ändå glömt i nästa stund.
Dom säger att det är ingen vits att man försöker kommunicera, dementa förstår ändå ingenting.
Men det är inte sant. Det är inte vad jag har erfarit under mina fyra år som vårdbiträde, i närmast tänkbara närkontakt med ett antal underbara medmänniskor med demens. De har lärt mig så mycket. Om livets mening. Om att se med goda ögon. Om ett kreativt förhållningssätt till det som är. Jag har fått vara med om några av de vackraste ögonblicken i mitt liv. Om dessa ögonblick vill jag berätta.
Det är klart att det är sorgligt. Det är sorgligt att vi åldras, att livet är ändligt, att ingenting varar för evigt. Men så är det för oss alla. Och det är fullt möjligt att leva ett gott liv också för den som inte kan minnas, precis som det är möjligt för den som inte kan se eller inte kan gå eller som är rädd eller som har ont. Det finns alltid möjligheter att tillsammans göra bästa möjliga av det som är.
Och visst är det glömt. Så är livet. Kommer du ihåg hur det kändes i duschen på morgonen den 13 oktober 1999? Förmodligen inte. Kan man då säga att det var helt bortkastat med varmvatten på dig? Värdet av att du hade det varmt och skönt i duschen, att du upplevde glädjefylld närvaro snarare än hot och tvång, känslan efteråt att vara ren och fräsch – kan värdet av ett ögonblick verkligen mätas i huruvida man kommer ihåg det eller inte? Är det inte snarare så att varje nytt ögonblick innehåller möjligheten till sitt eget värde?
Och att det skulle vara meningslöst att kommunicera – meh hallå! Ingen mening med ett gemensamt skratt, en vänlig beröring, en älsklingsvisa från barndomen? Ingen skillnad mellan hårda ord, kall likgiltighet eller att se in i ett par varma, uppmärksamma ögon? Ingen skillnad mellan mjuka händer och hårda händer? Prova själv!
De dementa har lärt mig mer än några andra om vad som är Verkligt Viktigt här i livet: Närvaro Här och Nu. Medmänsklighet. Konstarten att acceptera verkligheten som den är, och att använda sin kreativitet och uppfinningsrikedom till att göra bästa möjliga av det.
Vi kallar oss ”normala”, vi som rusar genom ögonblicken utan att alls lägga märke till dem, ständigt på väg till något som ska komma Sen, eller förlorade i sådant som inte längre är, eller ridna av föreställningar om hur saker Borde Vara. Men, egentligen:
Igår är borta.
Imorgon har inte kommit ännu.
Idag är allt vi har.
Så, låt oss börja…
(Moder Teresa)