Musikaliskt CV

Ibland blir jag ombedd att skicka ett CV. Det där tycker jag är knepigt. I mitt CV står det uppräknat att jag varit lärare, undersköterska, kyrkvaktmästare och tidningsredaktör, att jag pluggat ryska, psykologi, etik och vissång, att jag har körkort, massageutbildning och tre barn. Men egentligen står där inget om vad det är som gör/gjort mig till den artist jag är idag.

För att bli någon som har något att berätta behövs ju inte i första hand en utbildning i berättarkonst, utan erfarenheter att berätta om, och en bearbetningsprocess där dessa erfarenheter smälts om till något att bjuda på. För att beröra någon med t.ex. en visa krävs naturligtvis basala färdigheter i själva hantverket, men det som framför allt krävs är närvaro, uppmärksamhet, villighet.

Om sådant förtäljer inte ett sedvanligt CV. Däremot finns det ögonblick i min artistkarriär som särskilt förtäljer om det. Här har jag samlat några sådana.

Min första berättar-ståupp-konsert i Årsta 2005

Vuxendiakonin i Årsta församling är en livfull gemenskap som samlas regelbundet bl.a. till soppa med sinnesrogudstjänst och till cafékvällar med olika föredrag om livsfrågor. Diakonen där, som känner mig väl, undrade om jag ville hålla en sådan föredragskväll på temat Mod. Det ville jag gärna – mitt liv har innehållit uppgiften att lära mig mycket om just Mod. Det blev en helkväll med mycket skratt, stort allvar, visor och visdom i skön blandning. Det blev uppskattat, och genom åren har det blivit fyra olika sådana föredrags-konsert-ståupp-program. (Mer om dem här.)

Min första lägereldskonsert på Lida 2012

Eld är mitt element. Och ett tidvis mycket plågsamt utanförskap. Så träffade jag en gång en människa som jag fick chansen att bjuda in till en eld i skogen som jag gjort upp.
Sedan dess har det varit en längan hos mig, en dröm jag burit på länge: att få vara någon som kan konsten att göra upp eld i ödemarken, och som kan bjuda in nutidsmänniskan till en sådan upplevelse.
Så träffade jag prästen Cecilia Holmgren i Lida idrottskyrka, och plötsligt fick idén vingar. Sommaren 2012 kunde vi stolt bjuda in till lägereldskonsert på Lida, en stund av gemenskap och livsvisdom under stjärnorna.

campfire2-3_21230310

Spex

En viktig ingrediens i allt jag gör är humor. Utan möjligheten till ett gott skratt åt att saker och ting är som de är förstår jag inte hur man skulle orka med alltihop.

Ibland blir det tillfälle att renodla humorinslaget. Som t.ex. den gången när en vän skulle ordna en överraskningsfest och bad mig vara överraskningsinslag till kaffet. Efter lite konfererande kom vi överens om att jag skulle uppträda som ängel.
Så en bit in på kvällen knackade jag på, iförd vitt lakan, aluminiumfoliegloria, änlavingar och gitarr. Födelsedagsbarnet öppnade, jag presenterade mig som ängeln Gabriella, förklarade att jag hört att det var fest här och undrade om jag fick vara med. Vem är det? ropade festarrangören i bakgrunden. Jag vet inte, det är nån ängel… Mitt i förvirringen klev jag på, och till kaffet blev det sedan Bosse Österbergs Änglalåt, Ronny Erikssons Pessimistkonsulten och Amanda McBrooms The Rose. Det blev kaffe med häpnad, fascination och skrattsalvor, skulle man kunna sammanfatta.

entré 350x250 px höger

Sinnesrogudstjänster

Tolvstegsprogrammet har betytt väldigt mycket för mig personligen, jag har räddats till sinnesfriskedom bl.a. genom att gå på möten för anhöriga och vuxna barn, genom att få ta del av andra människors livsberättelser. Ett sätt att tacka för det jag fått är att ge det vidare, och det känns som ett stort hedersuppdrag att få berätta om min väg i sådana sammanhang. Ibland brukar jag också ha med mig gitarren.

Birgittas konsert

I samband med mitt arbete i demensvården hade jag ställt samman ett allsångshäfte med några av mina favoritsånger, med titeln ”13 visor om själva Livets Mening”. Detta inspirerade min kollega att arrangera ett slags spontan konsert hemma hos sig, till förmån för Frälsningsarméns julinsamling. Hon bjöd hem ett femtiotal av sina vänner, ställde fram en stor urna i hallen för frivilligt inträde på 100-150 kr, bjöd på enkel mat och så hade jag liksom en allsångskonsert utgående från det här häftet, med tretton tillhörande betraktelser över Livets Mening, och paus emellan, för samtal.

Demensvård

Jag är undersköterska med ett brinnande hjärta för demensvård. Personer med demens är några av mina största läromästare i att vara Här och Nu. När man har tappat allt annat, minnet, språket, fasaden, de sociala spelreglerna, då är det Här och Nu som gäller. Musik är ett underbart sätt att skapa goda Här och Nu-ögonblick. Ett sätt att uppleva gemenskap för den som inte längre kan konversera. Ett sätt att uppleva glädje, förundran, vemod, skönhet, tröst för den som känner allt detta men inte längre hittar orden. Minnen av sånger finns ofta kvar långt efter det att alla andra minnen försvunnit. Och därtill är musik ett närmast magiskt sätt att bekräfta varandra, att överbrygga skillnader mellan människor.

I mitt arbete som undersköterska har jag kunnat använda sång och gitarr på många olika sätt. Sångsamlingar på avdelningen. Allsångscaféer för alla avdelningarna på huset. Sång i duschen som gör hårtvätten till en fest. Sång som gör att benen plötsligt kommer ihåg hur man går. Sångstunder som förvandlar långa gråa eftermiddagar till skimrande stunder av vackra melodislingor, medryckande rytmer, goa minnen, gemensamt fokus och kloka tankar.

fotograf: Majsan Wickert

Begravning

Ett stort och speciellt hedersuppdrag har det varit de gånger jag blivit ombedd att sjunga på begravning. En gång var det en man jag träffade i mitt arbete i demensvården. Han bar på mycket svåra krigsminnen, och han berörde mig djupt. Jag skrev en sång till honom, Tack till ofrivillig krigare, som kom att få betydelse för honom och hans hustru. När han dog blev jag ombedd att sjunga på begravningen, och läsa hans favoritdikt. Jag känner mig djupt hedrad för det förtroendet.

En annan gång var det en kvinna jag träffade i mitt arbete. Hon hade stark ångest på kvällarna, och jag brukade sitta på hennes sängkant, hålla hennes hand och så sjöng vi Lina Sandells Blott en dag tillsammans. Efter det kunde hon ofta somna lugnt. Hennes barn berördes av detta, och när hon dog blev jag ombedd att sjunga på begravningen.

Officiant vid namngivningsceremoni

Ett annat hedersuppdrag var det när jag blev ombedd att hålla i en namngivningsceremoni. Föräldrarna ville utforma en alldeles egen ceremoni, och bad mig att sjunga en sång och att liksom hålla i ceremonin. (Jaha, sade tonårsdottern, så har man en morsa som extraknäcker som präst också…)

Kvinnojour

Ett framträdande som betydde särskilt mycket för mig gjorde jag på ett årsmöte i en kvinnojour. Det kändes djupt meningsfullt att få göra något gott av allt det svåra jag själv varit med om, att allt det trasiga idag kan användas, till hopp, glädje och inspiration för andra.

Färöarna

En alldeles speciell gåva jag fått att förvalta är ett samarbete med en av Färöarnas mest kända vissångare, Hanus G Johansen, som jag var dökär i under vår tid på Nordiska Visskolan i Kungälv på åttiotalet. Vi har sedan dess med ojämna mellanrum träffats, översatt, uppträtt, turnerat i Danmark, Finland, Sverige, på Färöarna och Island, gjort radioprogram, skrattat, bråkat, skapat och jagat björn. Ett flödande rikt och mångsidigt samarbete, skulle man kunna säga.