foto: Anders Fogelberg
Folk säger allt oftare att min livsglädje och min konstruktiva inställning till livet är smittsam. Att de inspireras av val jag gjort, vanor och strukturer jag provat mig fram till, ceremonier och ritualer jag skapat för att klara av mitt liv och sedan Leva det, fira det.
Om detta är sant, att jag genom min egen kamp med tillvaron nu blivit någon som har förmågan att inspirera andra, då vill jag ju gärna göra det.
Här har jag samlat några ämnen som jag med åren blivit världsmästare på. Områden där Livet (med eller utan mitt samtycke…) försett mig med inside-information. Very-Deep-Down-Inside-Information, skulle jag vilja säga. Ett rikt förråd av nitar som jag gått på, dråpliga historier om heroiska försök och misstag, och till slut ett rejält tilltaget förråd av bra saker jag provat mig fram till för att få tillvaron att fungera och glädjen och kärleken att flöda.
Hålla ordning. Vara mamma. Skönheten i demensvården. Lågbudgetlycka. Ja, jag påstår att jag Vet något om detta. Men det är inte för att jag har en titel, eller för att jag gått någon certifieringskurs för trettiotusen kronor, utan bara för att jag har investerat allt jag har av hjärta, hjärna, kreativitet och handling i att läsa, fråga, lära, testa och praktisera. Efter sisådär tjugo trettio år vet man nåt.
Ett föredrag med mig består av berättelser om detta att vara människa Trots Allt. Om att vara mamma fastän man inte har någon licens för det. Om tusen knep och metoder i kampen för ordning i tillvaron. Om kärlek, bemötande och magiska ögonblick i demensvården. Om mindfulness, simple living, kärlek som hobby och andra lågbudget-lyckor.
Här följer några förslag till rubriker. Klicka på dem för att komma till programbladen, där finns utförligare beskrivningar.
Ordning och reda – lördag på fredag!
- fem roliga sammankomster för bättre flyt i vardagen
Maskrosmamma
- att modigt sträcka sig efter sina drömmar
Välkommen till demensvården!
- det vackraste arbete man kan ha
Livets värde och livets pris
- om konsten att finna Lyckan på cykel till Järvafältet istället för på planet till Bahamas
Fler programförslag hittar du på sidan för visprogram
För prisförslag och bokningsinformation, klicka här.
≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈
Ordning och reda – lördag på fredag!
- fem roliga sammankomster för bättre flyt i vardagen
Hjärnan går på högvarv. Tusen saker att hålla reda på. Upprepar dem för mig själv, en gång till, så att jag inte ska glömma nåt. Tankar som snurrar. Som flyr undan. Som svävar där på kanten av medvetandet, precis utom räckhåll. Vad var det nu igen, det var nånting jag skulle komma ihåg…
Skriv en lista. Absolut. Listor är bra. Och så en lista till. Många listor blir det. Som ligger i högar. I kalendern, på skrivbordet, i kappfickan, på kontoret, på köksbordet (tillsammans med ett medlemskort i Amnesty, hämtpizzamenyn, lokaltidningen, kontoutdraget, konserthusets terminsprogram, en barnteckning, naprapatens visitkort, ett smarrigt recept, kallelsen till tandläkaren och protokollet från föräldramötet).
Tar fram en Hög papper för att gå igenom. Herregud, den här listan hade jag glömt. Men var är listan med saker som skulle med till landet? Och här ligger det där papperet jag letade efter förra veckan… Och här är… öööh… jo, det ska sparas men just nu vet jag inte riktigt var, så det får ligga kvar här så länge. Flyttar på Högen bara så att vi får plats att äta…
/ Många heroiska ansträngningar senare /
Nämen titta! Nu är det klart ju!!! Nu är skrivbordet tomt. Rent och fint. Fyller mig med lust och inspiration att ta itu med dagens uppgifter. I köket, på platsen för Högen, står ett fint ljus och en blomma. Fyller mig med lust och glädje.
I huvudet är det lugnt och klart. Hjärtat slår tryggt och stadigt. Jag jobbar på, lugnt och avspänt, uppgifterna flyter på nästan som av sig själva. Jag vet att det jag gör just nu är precis det som jag borde göra. Jag vet att jag inte kommer att missa nåt viktigt. Att jag har överblick och resurser. Att Livet är Möjligt. Att jag är på väg mot mina mål. Så fort en ny tanke dyker upp blir jag glad, för jag vet exakt vad jag ska göra med den. Och så gör jag det. Och när jag känner att oj, nu vet jag igen inte vad jag ska göra, då vet jag precis vad jag ska göra.
Så kan man ha det, faktiskt. Fastän man är en alldeles vanlig människa. Det trodde jag inte för ett par år sedan, men nu vet jag. Ljuvligt, är det. Om vägen dit vill jag berätta.
Det mesta har du redan, såklart. Det är mycket som är bra. Men så är det nånting någonstans som inte funkar, och så börjar huvudet snurra igen. Hittar inte det där papperet, får inte glömma att…
En kedja är aldrig starkare än sin svagaste länk. Den här kursen handlar om att se över ditt personliga organisationssystem, hur du kan förbättra det, var det brister och vad du kan göra åt det. Känn igen och få dig ett hjärtligt skratt åt de där konstiga tankarna som vi alla i hemlighet hemfaller åt, få del av andras smarta idéer, dela med dig av dina egna, känn snickarglädjen i att skapa strukturer som tillåter dig att vara precis sådan som du är – och njuta av det!
≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈
Maskrosmamma
- att modigt sträcka sig efter sina drömmar
Begreppet Maskrosbarn är idag relativt välkänt: ”Maskrosbarn är barn som har det svårt hemma men som klarar sig ändå”, som det står på Wikipedia. Med hjälp av kreativitet, en enorm livskraft och förmåga att suga näring ur den allra magraste mark tar man sig vidare, utan att bli den missbrukare eller uteliggare som man enligt den psykologiska sakkunskapen borde ha blivit när man inte fått det man inte fått, av kärlek, omtanke och bekräftelse.
Och sen, plötsligt, står maskrosbarnet där och ska vara förälder själv. Fortfarande utan att ha fått allt det där som föräldraskapet går ut på att föra vidare. Utan något exempel att följa, bara en massa exempel att inte följa. Men att veta vad man inte ska göra är inte detsamma som att veta vad man ska göra. Många människor väljer också omedvetet en partner som påminner om föräldrarna, maskrosbarn är dessvärre inga undantag.
Jorå såatt. Bara att sätta igång. Försöka vara den förälder man skulle ha velat ha. Försöka ge sina barn det man själv inte fått, inte erfarit och mest bara kunnat fantisera om. Försöka tänka ut hur man gör, bryta ny mark i varenda situation som uppkommer.
Med hjälp av den där sedan länge uppövade kreativiteten, livskraften och förmågan att se det vackra, roliga och lärorika i de till synes mest hopplösa situationer, verkar mina barn på något sätt ha vuxit till människor som (åtminstone just nu…) verkar ta det för självklart att de är sedda och älskade, att de har rätt att finnas till som de de är, de är omtyckta av andra människor och finner saker i världen att intressera sig för.
Jag har inte alltid trott att det skulle bli så, kan jag säga. Inte när jag dödstrött och förtvivlad släpat hem gallskrikande, käbblande, bajsiga och/eller lerindränkta personer från lekparker och pulkabackar och undrat vad det är för fel på mig. Inte när jag för andra veckan i rad misslyckats med att få barnet att berätta för mig det som Fröken med allvarlig min anmodat mig att Tala med barnet om. Inte när ett av barnen i förtvivlan gav sig på och slog sina syskon i samband med skilsmässan från deras våldsbenägna far. Inte när ett av barnen började skära sig och vi satt på sjukhuset en hel natt svävande mellan liv och död. Inte när det var som värst, när jag hade fått in maten i ugnen, låg på golvet framför spisen och grät och var så slut att jag inte klarade att resa mig för att ta ut den.
Då trodde jag inte att jag skulle få uppleva det som kom sedan: glädjen, gemenskapen, det ömsesidiga främjandet, respekten… – kärlek. Det trodde jag inte. Men det fick jag. Man kan det.
Om vägen dit kan jag berätta.
≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈
Välkommen till demensvården!
- det vackraste arbete man kan ha
Dom säger att det är så sorgligt. Att det är så synd om dom dementa, att man önskar ingen att behöva sluta livet så.
Dom säger att det är helt bortkastat, det man gör, det är ju ändå glömt i nästa stund.
Dom säger att det är ingen vits att man försöker kommunicera, dementa förstår ändå ingenting.
Men det är inte sant. Det är inte vad jag har erfarit under mina fyra år som vårdbiträde, i närmast tänkbara närkontakt med ett antal underbara medmänniskor med demens. De har lärt mig så mycket. Om livets mening. Om att se med goda ögon. Om ett kreativt förhållningssätt till det som är. Jag har fått vara med om några av de vackraste ögonblicken i mitt liv. Om dessa ögonblick vill jag berätta.
Det är klart att det är sorgligt. Det är sorgligt att vi åldras, att livet är ändligt, att ingenting varar för evigt. Men så är det för oss alla. Och det är fullt möjligt att leva ett gott liv också för den som inte kan minnas, precis som det är möjligt för den som inte kan se eller inte kan gå eller som är rädd eller som har ont. Det finns alltid möjligheter att tillsammans göra bästa möjliga av det som är.
Och visst är det glömt. Så är livet. Kommer du ihåg hur det kändes i duschen på morgonen den 13 oktober 1999? Förmodligen inte. Kan man då säga att det var helt bortkastat med varmvatten på dig? Värdet av att du hade det varmt och skönt i duschen, att du upplevde glädjefylld närvaro snarare än hot och tvång, känslan efteråt att vara ren och fräsch – kan värdet av ett ögonblick verkligen mätas i huruvida man kommer ihåg det eller inte? Är det inte snarare så att varje nytt ögonblick innehåller möjligheten till sitt eget värde?
Och att det skulle vara meningslöst att kommunicera – meh hallå! Ingen mening med ett gemensamt skratt, en vänlig beröring, en älsklingsvisa från barndomen? Ingen skillnad mellan hårda ord, kall likgiltighet eller att se in i ett par varma, uppmärksamma ögon? Ingen skillnad mellan mjuka händer och hårda händer? Prova själv!
De dementa har lärt mig mer än några andra om vad som är Verkligt Viktigt här i livet: Närvaro Här och Nu. Medmänsklighet. Konstarten att acceptera verkligheten som den är, och att använda sin kreativitet och uppfinningsrikedom till att göra bästa möjliga av det.
Vi kallar oss ”normala”, vi som rusar genom ögonblicken utan att alls lägga märke till dem, ständigt på väg till något som ska komma Sen, eller förlorade i sådant som inte längre är, eller ridna av föreställningar om hur saker Borde Vara. Men, egentligen:
Igår är borta.
Imorgon har inte kommit ännu.
Idag är allt vi har.
Så, låt oss börja…
(Moder Teresa)
≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈
Mer om mina tankar, erfarenheter och arbete med medmänniskor med demens:
Ett par vackra, lärorika berättelser ur arbetsvardagen:
Har du något KNY? - en människas modiga sökande efter det som är Riktigt Viktigt
Postgång – om ett postiljonsuppdrag mellan två verkligheter
Om mitt arbete med musik i vården:
Allsångsprogram för demens- och äldrevården
Och en artikel om respekt och bemötande i en knepig situation:
Nu ska jag gå hem, del 1-3
≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈ ≈
Livets värde och livets pris
- om konsten att finna Lyckan på cykel till Järvafältet
istället för på planet till Bahamas
Ensamstående trebarnsmor. Deltidsarbetande vårdbiträde. Nedskärningar.
Reklamskyltar med lyckligt leende familjer på solbelysta sandstränder.
Fyrfärgsbroschyrer på glassigt papper om mänskliga rättigheter och framtidens boende.
Skyddsnät som brast, löften som sveks. Mera nedskärningar.
Om att odla sin själ mitt i allt detta, vill jag tala. Om att behålla sin mänsklighet och värme. Om själva odlingsarbetet: att rensa ut uppgivenhet, bitterhet och avund, kompostera skiten så att Gud kan förvandla den till näring, gödsla och vattna. Och om de ömtåliga plantorna som på så sätt kan växa och till slut frodas: glädjeplantorna, samhörighetsplantorna, påhittighetsplantorna.
Jag vill initiera ett samtal om vårt konsumtionssamhälle som vill få oss att tro att Ekonomisk Tillväxt är svaret på varje fråga, att allt kan (och måste) göras snabbare, mera och bättre, och att vi skulle vara lyckliga om vi bara (som grannen) ägde lite mer, kunde köpa det här eller åka dit.
Om klyftorna som vidgas, om dem som har och dem som inte har. Om en kultur som gärna berättar om rikedom, krig och framgångar men inte så mycket om det oglamorösa odlingsarbete som får bedrivas av krigets förlorare.
Fast framför allt vill jag tala om den kunskap om det Verkligt Viktiga som står att finna för den som får gåvan att tvingas leta. Om de fantastiska möjligheterna för den som inte har så mycket fasader att putsa på och prylar att släpa på. Om den gemenskap som föds när människor På Riktigt behöver varandra. Och jag vill tala om
de fattigas viktiga uppgift som exempel och förebilder, nu när vår planet snart inte längre klarar av mer tillväxt, effektivitet och flygresor.